Joakim Rådström | Portfolio Categories Resereportage
77
archive,tax-portfolio_category,term-resereportage,term-77,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.7,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive

Hemma hos bergsgorillorna i Rwanda – de dimhöljda bergens jättar

Gorillaungen stryker oberört förbi våra ben. Den stora alfahannen, silverryggen, visar nådigt upp sig inför våra blickar. Mamman leker med sin lilla baby. Vi är på besök hos bergsgorillorna i Rwanda, och man får nypa sig i armen för att förstå att det är på riktigt.

För bara trettio år sedan stod bergsgorillorna på gränsen till utrotning. De stora, vänliga jättarna inne bland Kongoskogarnas dimhöljda berg kunde inte överleva i fångenskap och varje hona födde för få ungar. Men framför allt var de starkt hotade av tjuvskytte, där i det fattiga och laglösa område som de bodde, Virungabergen i centrala Afrika. Som lägst var antalet nere på 254 apor, år 1981.

Sedan dess har många goda krafter förenats för att rädda dessa unika primater och i dag är bergsgorillornas antal uppe i uppskattningsvis 880 individer. Fortfarande anses de dock akut hotade.

– Men det har inte varit något tjuvskytte här i Rwanda sedan 1999, säger Francis Ndagijimana, vår guide för dagen, när han berättar om arbetet för att rädda djuren som vi nu ska besöka.

Vi är på gorillasafari i Rwandas Volcanoes national park, nära gränsen till Kongo-Kinshasa. Parken är den största av de nationalparker i området som bebos av bergsgorillor – de andra är Virungaparken i Kongo och Mgahinga- respektive Bwindiparkerna i Uganda.

Den största och – säger vår guide – mest välskötta ska dock vara den rwandiska parken. Det hade man kanske inte kunnat vänta sig med tanke på att Rwanda var ett land fullständigt i ruiner – ekonomiskt, socialt och kulturellt – efter folkmordet för endast 23 år sedan. Då landets majoritetsfolk hutu på uppmaning av landets extremistiska regering försökte döda samtliga invånare av minoritetsfolket tutsi, samt moderata hutuer. Men sedan dess har regering och befolkning i lilla bergslandet Rwanda arbetat stenhårt för att främja tillväxt och bekämpa motsättningar.

Det har dock inte på något sätt varit enkelt. På folkmordsmuseet i huvudstaden Kigali kan en liten, liten glimt anas av det helvete som rådde i Rwanda tidigare. Utanför museet ligger över 250.000 människor begravda i en enorm massgrav. En permanent utställning visar upp händelseutvecklingen inför och under det groteska folkmordet på sammanlagt uppskattningsvis 800.000 människor. I några montrar radas ett stort antal kranier upp, i en annan kläder – varav många blodfläckiga – från mordoffren. I en tredje avdelning hänger foton på några hundratal människor som dödades under de blott 100 dagar som folkmordet ägde rum.

Det hela är på alla sätt ofattbart, tragiskt bortom ord och samtidigt numera en ofrånkomlig del av det rwandiska samhället. Besökare i landet upptäcker snart att det är välordnat, rent och med noggranna, vänliga invånare, men att rädslan lurar alldeles under ytan. Rwandas regering har använt risken för nya extremistiska åsikter hos befolkningen som intäkt för att inskränka pressfriheten, tillåta fler mandatperioder för presidenten med mera.

Men varför då resa till ett sådant land? Märkt av ett horribelt folkmord och som delvis styrs som en diktatur? För något som gör Rwanda tillsammans med dess närmaste grannländer fullkomligt unikt: bergsgorillorna. En upplevelse så annorlunda det mesta man kan uppleva, eftersom man kommer så nära djuren, eftersom de är så stora, fredliga och på många sätt lika oss, och eftersom man därmed också stödjer landets utveckling.

Det finns många stora arrangörer av bergsgorillasafarier i och omkring Rwanda. Några drivs av svenskar. För att få ner kostnaderna bör man köpa flyg och hotell separat från gorillasafarin, eftersom paketresor från Sverige kan bli mycket dyra. Man bör dock i god tid innan resan ta kontakt med olika safariarrangörer för att kontrollera att det finns plats för att följa med på utflykt till de stora djuren just under de dagar man är i landet. De allra flesta etablerade safariarrangörerna i området är seriösa, mycket hjälpsamma och imponerande snabba på att ordna plats åt besökare i någon safarigrupp.

Det viktigaste man behöver känna till inför safariplaneringen är att regeringarna i länderna där bergsgorillorna bor har bestämt att endast ett begränsat antal människor får besöka gorillorna varje dag, för att minska påverkan på naturen och stressen på djuren. Inskränkningen i antalet besökare visar med andra ord på ett tydligt ansvarstagande och gör att länderna kan fortsätta med denna verksamhet.

Tillstånden är förvisso riktigt dyra, bland annat för att bekosta viltvården, kunna bygga upp infrastrukturen för turisterna än mer – och för att kunna ge bidrag tillbaka till omgivande byar.

– Vi ger tillbaka 10 procent av intäkterna till lokalsamhället, så att folk här ser att gorillorna är till nytta även för dem, säger vår guide Francis som förklaring när vi skumpar fram med Toyotapickupen över den galet trasiga och steniga grusvägen som leder mot gorillaskogarna.

Vi har träffat honom nu i samband med samlingen inför utflykten, som äger rum klockan sju på morgonen och där alla besökande turister delas in i grupper. I vår grupp ingår ett äldre australiensiskt par och några tyskar.

– Jag valde att pensionera mig lite tidigare, berättar den långe vänlige australiensaren när vi talas vid. Jag hade arbetat så mycket – jag var förman på ett lager – och blev till slut sjuk av jobbet. Så nu reser vi runt världen i stället!

Oavsett anledning flockas människor från jordens alla hörn till denna unika upplevelse. Spänningen ligger tung i luften när vi går runt och småpratar, dricker sött kaffe med mjölk från en framställd termosbehållare och ser på en förberedande kulturuppvisning med några lokala dansare.

Sedan får vi lite information av guiden, bland annat om hur gorillorna låter när de är nöjda och fredliga – ett dovt brummande ”mmm-mmmbrh” – respektive när exempelvis honor med små ungar är lite retliga och vill passera förbi en – ett lite uppmanande ”ambh!-ambh-ambh!”. Vid sistnämnda läte bör man lugnt och försiktigt backa undan, mamma gorilla är egentligen inte fientlig, bara lite bestämd.

När färden startar utgår vi från en glänta och traskar sedan raskt framåt genom tät djungelvegetation, uppför gorillabergets halvbranta sluttning. Vi får hjälp av personal från arrangören att transportera vattenflaskor till hela gruppen och en viltvårdare svingar en machete framför oss för att bana väg. Vi klättrar över svampbeväxta trädstammar, förbi lummiga bambusnår och under hängande eukalyptuskronor. Det hela är ansträngande, men även de över 70 år gamla australiensarna klarar strapatsen.

Vi börjar närma oss och guiden hittar avätna bambuskott på marken.

– Gorilla beer! Gorillaöl! utbrister han belåtet.

Det visar sig att gorillorna kan bli lite salongsberusade av det söta bambuinnanmätet och söker ofta upp bambusnåren efter sin första upplevelse av växterna.

Så är vi plötsligt framme vid gorillorna. En annan viltvårdare har kommit fram före oss och via walkie-talkie rapporterat till vår guide var djuren har sitt läger för dagen. Vi får en snabb genomgång om vad som gäller – exempelvis att vi får stå nära gorillorna men måste backa om viltvårdarna säger till oss – och går sedan in till dungen där aporna befinner sig.

Och det är nästan ofattbart hur nära man kommer djuren. En liten apunge stryker förbi våra ben som om vi alltid varit där. En ung hona ligger och vilar med lite bambusnacks inom nära räckhåll. En väldig och vänlig silverrygg – alfahannen – går med bestämda rörelser med de karaktäristiska frambenen runt gruppen som för att visa upp sig.

Det häftiga är också hur likt oss de beter sig. En liten gorillaunge blir orolig och utstöter några gälla protester när några vuxna individer skojbråkar med varandra – precis som ens egna barn kan göra när man är i livlig, men fredlig, diskussion med en vän. En annan liten krabat klättrar gång på gång uppför en trädstam, hänger sig i en lian för att sedan pladask dimpa ner på mammas rygg. Så klättrar den lille upp igen, gång på gång. Och de slår sig verkligen för bröstet lite då och då, medan de små härmar de större med tafatta daskar mot sina späda bröstkorgar.

Frågan är efter ett tag vem som betraktar vem? De här gorillorna är inga djur i bur och de verkar mycket tillfreds och nöjda med sin situation, medan vi stressade stadsmänniskor står och begrundar dem, plåtar dem för glatta livet och sedan vänder hemåt, till jobb, jäkt och göromål. Lite så som den australiensiske mannen uttryckte. Onekligen känns det som att vi har tappat något som vi kanske, likt bergsgorillorna, en gång hade.

När vi sedan åker hemåt igen, bort från Volcanoes national park, dröjer sig en känsla kvar, som om man har fått med sig något verkligt värdefullt, något att förvalta omsorgsfullt långt efter att man lämnat de dimhöljda bergens gorillor.

 

Se & göra

Gorillasafari

Omistligt om än rejält dyrt. Tillstånd för att besöka gorillorna kan sökas på plats, exempelvis genom lokal guidebyrå och kostar cirka 12.000 kronor.

Ansvariga för tillstånden är Rwanda development board.

Folkmordsmuseet, Kigali

En tragisk och hemsk plats, men oumbärlig för att förstå Rwandas mörka nutidshistoria. Missa inte kortfilmen med överlevandes vittnesmål.

Kivusjön

En dagsutflykt från Kigali, i västligaste Rwanda, ligger den vackert belägna Kivusjön. Sjön är varm och badvänlig och innehåller tack vare vulkaniska gaser inte den otäcka bilharziamasken.

Äta & dricka

Lunchbuffé

Rwandier äter ofta bara ett stort mål mat om dagen, men då äter de desto mer. All-you-can-eat-lunchbufféer är jättepopulära och brukar innehålla olika köttgrytor, kokbananer och ris. Smaksätt gärna med lokala chilioljan akabanga och skölj ned med rwandiskt Primusöl.

Testa exempelvis Camellia tea house, KN 4 Ave, Kigali. Komplett lunchbuffé cirka 30 kronor.

Café Neo

När kulturchocken gör sig påmind kan det vara skönt att pusta ut under stråtaket på chica citykaféet Neo i Kigali. Här beställer man med fördel ljuvligt färskrostat kaffe sötat med honung, gärna med bananbröd till.

KG 7 Ave, Kigali.

Shopping & nöjen

Caplaki Craft Village

Hantverksmarknad med ett flertal stånd som säljer rwandiska och andra afrikanska hantverk, masker och kläder.

KK 2 Ave, Kigali.

Niyo Art Gallery

Konstgalleri med spännande verk från trakten. Konstnärerna arbetar också på plats.

513 St, Umuganda Road, Kigali.

Bo bra

2000 Hotel Downtown Kigali

Fyrstjärnigt (nåja), stort, centralt beläget och med påpasslig service. Omelettkock vid frukost och kinesisk restaurang av hög klass för lunch och middag. Cirka 500–800 kronor per natt.

KN 82 St, Kigali.

Hotel des Mille Collines

Det legendariska hotellet där flyktingar undan folkmordet gömde sig när mordvågen pågick i Rwanda 1994, och som stod modell för filmen ”Hotel Rwanda”. Också fyrstjärnigt, men lyxigare än 2000 Hotel. Cirka 1.400–1.900 kronor per natt.

2 KN 6 Ave, Kigali.

Murugo Rwanda Hostel

Privata rum med badrum trots ”hostel” i namnet. Ansett som ett av de mest prisvärda i Kigali av många besökare. 300–400 kronor per natt.

KN 8 Street, Kigali.

Resfakta

Resa hit: Billigast med exempelvis Ethiopian eller Turkish airlines via Istanbul, för cirka 5.200 upp till 7.200 kronor.

Bästa tiden: Den långa torrperioden äger rum från juni till mitten av september, och anses vara den bästa perioden att besöka landet.

Restid: Cirka 14 timmar enkel väg.

Tidsskillnad: Beroende på sommar- eller vintertid exakt samma tid som Sverige eller en timme före oss.

Språk: Kinyarwanda, engelska och franska. Franska brukade vara det stora officiella språket, men håller i dag mer och mer på att ersättas av engelska.

Valuta: 100 rwandiska francs (RWF) = en knapp svensk krona.

Prisnivå: Ett mål mat på en billig restaurant cirka 25 kronor. En öl 11 kronor. Motorcykeltaxi i Kigali cirka 5–20 kronor beroende på vart man ska. Hotell går på runt 700 kronor per natt för hotell av bättre medelstandard.

Ta dig runt: För den vågade är motorcykeltaxi ett alternativ, de finns överallt i storstaden Kigali, bara att vifta med handen så stannar någon. Passagerarhjälm tillhandahålls av förarna. För den mer sansade finns vanlig taxi också, men är cirka 15 gånger dyrare, eller hyrjeep med chaufför, som enkelt tar dig runt på landsbygden.

Bra att veta: Visum för svenskar kan ordnas på flygplatsen, kostnad cirka 240 kronor. Om du har vaccinerat dig mot gula febern måste du ta med dig vaccinationsintyg, annars får du en obligatorisk vaccinering vid passkontrollen, kostnad cirka 320 kronor.

Läs mer: Exempelvis guidebok ”Rwanda” från Lonely Planet eller Bradt, samt Philip Gourevitchs omistliga men hemska ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer”, om folkmordet.

Bonusfakta

Rwanda har världens högsta andel kvinnor i parlamentet – 64 procent. Kvinnor har också hälften av posterna i landets högsta domstol och flera företagsledare i landet är kvinnor.

Kristusstatyn i Rio

Rio är mer än fotboll

Vi har redan Kristusstatyn, karnevalerna och Copacabana. Snart har vi även tidernas fotbollsfest. I sommar är Rio de Janeiro på allas läppar. Vi reser dit och kollar läget innan avspark.

Flaggorna vajar i vinden, stämningen är glad men spänd, kvällen varm och vindstilla.

Det är match i Campeonato Carioca, Rios egen distriktsturnering. Två av Rio de Janeiros bästa lag, Flamengo och Nova Iguaçu, ska mötas på Latinamerikas största fotbollsstadion, den väldiga och mytomspunna Maracanã. Här har såväl påven som Madonna, Kiss och Rolling Stones framträtt.

Det som människorna runt mig här och nu minns mest är dock något helt annat. För det var här Pelé gjorde karriärens tusende mål. Idag kommer hundratals turister hit varje dag för se avgjutningarna av hans fötter vid vip-ingången.

Det var också på Maracanã som Brasilien så snöpligt förlorade med 2-1 mot Uruguay i den sista matchen i fotbolls-VM 1950 och därmed gick miste om guldet. Publiksiffran den gången var ofattbara 200 000. Av säkerhetsskäl har arenan byggts om sedan dess och nu har den ”endast” plats för cirka 80 000 åskådare.

I sommar är det på Maracanã som VM-finalen ska avgöras. Och Flamengos och Nova Iguaçu supportrar må ha olika uppfattning om hur dagens match ska sluta, men en sak är de helt överens om: ett av lagen som spelar den där efterlängtade VM-finalen den 13 juli kommer att vara Brasilien.

Det råder ingen tvekan om att Brasilien lever och andas fotboll. Agustín Londoño, colombian som arbetar som marknadschef för svenska SCA i Brasilien, överdriver inte när han säger:

– Det första en brasilianare undrar är hur du mår. Det andra är vilket lag du hejar på.

Men fotboll är ändå inte allt i Rio de Janeiro. På vår upptäcktsfärd genom den brasilianska världsstaden vid havet hamnar vi självklart där alla andra turister också hamnar förr eller senare – på den fyra kilometer långa sandstranden Copacabana i stadsdelen med samma namn.

Att flanera fram och tillbaka i den varma sanden och titta på folklivet är ett billigt nöje som ingen kommer undan. Vi lyder rådet vi fått tidigare att hålla hårt i plånboken, för det är tyvärr inte bara solbadande turister som älskar Copacabana, stranden är även en tummelplats för förslagna ficktjuvar.

Den bästa stranden hittar vi dock i Ipanema, särskilt vid badstation nummer 9 (Posto 9) där det loja badlivet alltid övergår i fest på den sena eftermiddagen.

Upptäcktsfärden går vidare till Kristusstatyn på det 704 meter höga berget Corcovado. Visst är detta är en gigantisk turistfälla, men det går inte att besöka Rio utan att ta sig hit upp. Inte så mycket för själva statyn utan för den hisnande utsikten över staden och den makalösa naturen. Vi ser en arena långt där borta, stränderna, favelorna, skyskraporna, havet, båtarna och bergen. Det är när man står här som det går upp för en att få städer i världen ligger lika vackert som Rio de Janeiro.

När vi lämnar Kristusstatyn och utsikten bakom oss börjar mörkret falla. Det är nu stadens berömda nattliv vaknar. Vi tar oss till baren Casa da Cachaça – en institution döpt efter Brasiliens nationaldryck, sockerrörsbrännvinet cachaça, på nöjesgatan Mem de Sá. Baren grundades 1960 av en man vid namn Osvaldo Costa som brukade säga att ”is bevarar de döda och cachaça de levande”.

Inne på Casa da Cachaças står flaskorna tätt utmed väggarna. Vissa till och med hänger i krokar från taket likt korvar i charkuteributik. Mannen bakom disken häller upp slurkar i glas och vi provsmakar drycken som finns i hela 2 000 sorter.

Det är trångt vid baren och bartendern har fullt upp. Ändå håller han hela tiden ett öga på tv:n som står på trottoaren utanför dörren. Det är match och hans lag Botafogo håller på att förlora.

Kvällen fortsätter på en närbelägen gatufest, en så kallad bloco. Ett liveband spelar och mängder av människor utklädda till allt från Super Mario och Harlekinfigurer till grottmänniskor och primadonnor sjunger och dansar. Gatuförsäljare säljer billig öl, korv med vaktelägg samt friterade så kallade churros med bland annat chokladfyllning.

En kille erbjuder kokain, som vi vänligt men bestämt tackar nej till. Rio har som så många andra storstäder en skitig baksida med knark, våld, grov brottslighet och väpnade sammandrabbningar mellan olika gatugäng. Kort sagt så är kriminaliteten hög, men Rio är ändå en betydligt säkrare stad i dag än för några år sedan.

– Det är verkligen en otrolig förändring. Tidigare kändes det osäkert att gå ut så här, men så är det inte nu, säger Edgar Costa, journalist från Barcelona som bor i Rio.

Vi träffar honom bland alla barer och restauranger i nöjesdistriktet Lapa men han har sitt hem i Vidigal, en av Rios många kåkstäder, favelas. Vidigal har de senaste åren genomgått samma förvandling som många andra favelor runt staden. Från att ha varit en våldsam plats helt i händerna på knarkligor och gangsters, är Vidigal idag en betydligt fredligare stadsdel som ofta får besök av turister. Ett hårt polisarbete med ökad dialog och större närvaro har gjort förändringen möjlig.

I Vidigal dagen därpå hamnar vi på senhora Conceiçaos lilla kvarterskrog. Hon har bott här i 60 år.

– Det var en lycklig tid på 50-talet när jag kom hit. Folk födde upp höns inne i staden, och det fanns inget våld. Sedan kom knarkkartellerna och våldet, det var en sorglig, hård period, säger hon och pekar på några kulhål i väggen, minnen från en skottväxling för några år sedan.

– Men idag har det blivit lugnare, säger hon.

 

Välkommen till schlagerland

DN Resor har besökt Azerbajdzjan – ett land med märklig natur, historia och kultur – inför schlagerfestivalen på lördag.

De flesta känner nog att det räcker med att kunna stava till Azer-bajd-zjan. Att köpa flygbiljett och åka dit är det få svenskar som gör. Mycket har skrivits om Azerbajdzjan på senare tid, speciellt nu inför Eurovisionsschlagerfestivalen.

Och långtifrån allt är positivt. Azerbajdzjan är, utan någon tvekan, en diktatur. Azerbajdzjanerna är ett oerhört gästfritt folk, men år av först sovjetisk kontroll och sedan klanstyre av Alijevfamiljens hårdföra medlemmar kan göra att en del av dem du möter blir lite misstänksamma om man ställer alltför många frågor eller vill veta mer om landet.

Azerbajdzjan är samtidigt oerhört sevärt och originellt. Ta till exempel Yanar Dag. På denna tämligen okända plats, som betyder ”Eldsberget” på azerbajdzjanska, brinner sedan 1950-talet en spöklik eld direkt från berget. Det verkar oförklarligt. Men bränslet består i naturgasen som finns naturligt alldeles under bergsytan, och som sägs ha antänts av en oförsiktig herde när han en gång i tiden slängde sin cigarrett där.

Till Yanar Dag tar jag mig med en bullrig Ladataxi med guldtandsprydd chaufför. ”Anglijskij?” frågar han. Nej, ”schvedskij”, försöker jag. Så mycket djupare diskussioner kommer vi inte att föra. Det är rätt svårt att ta sig fram i Azerbajdzjan utan någon som helst kunskap i ryska eller turkiska (som förhåller sig till azerbajdzjanska som svenska till norska eller danska). Men han är bra trevlig – i bilkön till nästa sevärdhet springer han snabbt till en liten chayxana och köper oss varsin Coca-Cola.

Nästa destination är Atashgah, eller ”Eldens hem”. Här möter oss den färgstarka Ipak med knallrosa jacka och entusiastiska berättelser:

– You know Azerbaijan, land of fire? And first place of the fire is here!

Vi befinner oss alldeles vid ett gammalt stentempel i en sorts arabisk stil. Det är detta som är Atashgah. Ipak berättar hur tempelområdet byggdes på 1600- eller 1700-talet, men att platsen långt dessförinnan besöktes av pilgrimer som kom så långväga från som Indien. Här har nämligen sedan urminnes tider funnits eldar som sprungit fram ur marken på grund av antänd naturgas.

Många av dem som vallfärdade till platsen var hinduer och zoroastrier, anhängare av en urgammal persisk religion. Alla dyrkade de den heliga elden. En del stannade på platsen länge, och kombinerade sin vördnad för naturfenomenet med extrema självspäkande övningar, som att ligga på en stenbrits under lång tid eller bära runt på blytunga kedjor. Dessa och andra riter visualiseras faktiskt på ett mycket sevärt sätt genom naturtrogna statyer i olika kammare i museet.

Att Azerbajdzjan är intimt förknippat med eld har alltså urgamla historiska förklaringar. Landets symbol utgörs också av en eld. Och på en höjd i det oljerika landets huvudstad Baku har tre hypermoderna skyskrapor byggts i form av – just det, eldslågor. Men olja, naturgas och andra naturfyndigheter orsakar också andra bisarra fenomen, som jag snart ska få se.

Jag åker med en annan taxichaufför till Gobustan, några mil utanför Baku. Innan vi lämnar stadsområdet gör vi dock ett kort stopp vid James Bond Oilfield. Området känns som ett litet Texas insprängt i Azerbajdzjan, fullt som det är av klassiska oljepumpar av så kallad ”nickande åsna”-typ. Fältet fick sitt nya namn av Bondrullen ”Världen är inte nog” från 1999, som delvis spelades in i Azerbajdzjan.

Väl i Gobustan får min chaufför hjälp att hitta rätt väg av en lokal ung polisman. Han hoppar in i bilen för en rejäl och säkert inofficiell guidepeng à 10 azeriska manat (runt 85 kronor). Sedan tar åtskilliga kilometer av steniga, skumpiga traktorstigar vid, som avslutas med en rejält brant klättring uppför ett smärre berg. Vi är framme.

– Här har du dina lervulkaner! säger denne (engelskspråkige) taxichaufför med ett illa dolt leende. Han ser ut som att han kommer att få något roligt att berätta för familjen i kväll.

För det ställe en svensk journalist har betalat honom för att åka till ser inte mycket ut för världen. Men här bubblar och spottar en samling besynnerliga småvulkaner upp kall grålera. Och man behöver nog inte vara fanatiskt geologiintresserad för att känna sig härligt överraskad varje gång de små – och ofarliga – utbrotten äger rum. Fler exempel på naturens egna fyrverkerier i Azerbajdzjan, med andra ord.

Lervulkanerna är beryktat svåra att hitta till. Men alldeles i närheten av dem finns en plats som drar stora skaror både inhemska och utländska turister – Gobustans hällristningar. Här finns tusentals hällristningar föreställande män, kvinnor, båtar, djur, solar och annat från olika perioder av stenåldern. Från en betydligt senare tid finns också världens östligaste romerska inskription, på en sten i närheten.

Museet intill hällristningarna är sprillans nytt och håller världsklass. Bland annat har man använt sig av modern teknik för att visualisera stenåldersmänniskornas liv, som en 3D-videoprojektion av en ristande stenåldersman och andra ljud- och ljusinstallationer. På en vägg omvandlas skickligt hällristningar till dansande människor, skinande solar och båtar med avlidna som begravs till havs. Det är oerhört vackert och vemodigt, och den tid som var för 40 000 år sedan känns plötsligt som vore den runt hörnet.

Vi återvänder till Baku. Överallt bygger och fernissar man; allt ska bli snyggt inför festivalen. Redan när man tar sig från flygplatsen (som för övrigt också byggs om) ser man åtskilliga nya kontorsskrapor, splitternya bostadshöghus och mer eller mindre underliga landmärken. Men såväl i städernas enklare kvarter som på landsbygden tar fattigdomen genast vid.

Rahim Haciyev är ställföreträdande chefredaktör för Azerbajdzjans enda oppositionella tidning, Azadliq (”Frihet”). (Den ordinarie chefredaktörens familj började få flera anonyma hot, så till sist gick han och hans familj i landsflykt.) Vi möter Hacijev på Azadliqs kontor, som på alla sätt är annorlunda än det glittrande nya centrala Baku. Han är över lag ändå positiv till den nya uppmärksamheten för Azerbajdzjan, men gör ett tillägg:

– Ja, det negativa är att regimen – en kriminell och korrupt regim – får en möjlighet att försnilla pengar genom Eurovisionsschlagerfestivalen.

Många rubriker skapades till exempel när regeringen och Bakus stadsfullmäktige för att bygga den nya Eurovisionsarenan började riva massor med hus utan att ge någon längre tidsfrist till de boende. Ersättningen avgjordes godtyckligt, efter beslut från president Ilham Alijev själv.

När man i dag flanerar i centrala Baku är det förvisso en i många delar vacker stad som visas upp. De kanske mest sevärda delarna är nog också de äldsta. Det gamla Shirvanshah-palatset från 1400-talet mitt i staden är omistligt, med sina vindlande gångar och ljusa borggårdar, det utgrävda badhuset och det vackra konsthantverket som ställs ut i palatset. Även Qiz qalasi, eller Jungfrutornet, bör absolut besökas, med sina tjocka stenväggar, sin vackra utsikt från toppen och alla småutställningar och krimskramsförsäljare på de många våningarna på vägen upp.

Palatset och Jungfrutornet ligger mitt i Bakus gamla stad, Ichari Shahar. Här tillbringar man gärna en god del av dagen, helst från och med eftermiddagen, när solen blivit mer barmhärtig. Bland annat kan man då shoppa souvenirer och konstföremål i Gamla staden, eller titta på de kavajklädda äldre männen när de röker och spelar nard (en sorts backgammon). Är man lite småhungrig kan man sätta sig på något av kaféerna i närheten eller – vilket jag gör – sätta sprätt på en manat för att köpa en bagelliknande simit från någon gatuförsäljares korg.

På kvällen går jag till den dygnet­runtöppna restaurangen L’Aparté på Istiqlaliyyat küç, nära Shirvanshah. Här finns något för alla – menyn är som en hel bok! Allt från pizza och pasta till genuint azeriska rätter; allt mycket överkomligt i pris. Utöver efterrätt kan man efter maten också beställa in vattenpipa med olika sorters frukttobak. Själv beställer jag in ett glas rödvin och en kebab på grillat lamm och bocknjure (!), Azerbajdzjanstyle. Dessutom en sallad på rostad aubergineröra och hackad purjolök. Åtminstone är salladen så god att jag beställer in en omgång till.

Om man vill fortsätta kvällen erbjuder Baku många alternativ. Dock bör man som nyanländ turist vara uppmärksam på att flertalet nattklubbar i staden ofta för samman sexsäljare med tilltänkta kunder snarare än att utgöra oskyldiga diskotek eller barer. Det kan därför vara bra att i förhand kolla upp vilka uteställen som håller en bra nivå. Själv går jag till Otto Efes Beer Café, där stämningen och musiken är hög, och där såväl lokalbor som utlänningar minglar glatt. Här kan man också beställa mat, eller varför inte spela en omgång biljard?

När jag åker taxi tillbaka till hotellet försöker jag utvärdera huruvida det vore bättre att avstå från att turista i det auktoritära Azerbajdzjan. Men jag är rätt säker på att Rahim Haciyev på Azadliq skulle hålla med mig om att fler besökare till landet kan innebära mer uppmärksamhet på mänskliga rättigheter där än om ingen skulle åka dit alls.

Åtminstone hoppas jag det.

Resfakta: Azerbajdzjan

Azerbajdzjan har runt 9 miljoner invånare varav cirka 2 miljoner bor i huvudstaden Baku där Eurovisionsschlagerfestivalen avgörs på lördag.

Resa hit:

Inga direktflyg finns mellan Sverige och Azerbajdzjan. De billigaste och ofta snabbaste flighterna går med Air Baltic via Riga. Kostnad cirka 3 500 kronor tur och retur, även om billigare avgångar ibland går att få tag på. Restid cirka 6 timmar och tio minuter enkel väg. Turkish Airlines har många avgångar till landet, då via Istanbul. Bytestiderna blir i det fallet ofta något längre, och priset landar ofta på 3 800–4 000 kronor för en tur- och returbiljett. Man kan även åka med vitryska Belavia mellan Stockholm och Azerbajdzjan, med byte i Minsk. Andra alternativ utgörs av exempelvis Lufthansa, Aeroflot med flera flygbolag.

Bo billigt:

Boende är generellt sett ganska dyrt i det på olja nyrika Azerbajdzjan. Men på 1000 Camels Hostel i Baku kan du hyra en säng i fyra- eller sexsängars sovsal för motsvarande cirka 140 svenska kronor. Annars finns enkelrum i White City Hostel på eleganta Nobel prospekti för ungefär 327 kronor.

Bo mellan:

Days Hotel alldeles utanför centrum – enkelrum med trevlig personal och frukost för 550–725 kronor. Trendiga och prisvärda Noah’s Ark Hotel i Gamla staden – knappt 600 kr per natt. Klassiga Premier Hotel med rum som startar på 750 kronor per natt.

Bo lyxigt:

Luxuösa Grand Hotel Europe, med king size-säng och sjöutsikt från badrummet: cirka 1 500 kronor natten. Mycket stilfulla, extremt centrala och faktiskt prisvärda Sultan Inn: också runt 1 500 kr. Hotel Excelsior, i en sorts skamlöst överdådig Las Vegas-stil: cirka 2 500 kr för de minsta rummen.

Att äta:

Grillat, såsom olika varianter av kebab. Om man vill köra riktigt azerbajdzjanskt ska man beställa en kebab på inälvor och fårsvansfett! I övrigt är det väl värt att testa olika grönsaksröror. Färska och torkade frukter, bland annat aprikoser, är underbart goda i Azerbajdzjan, liksom olika nötter.

Bae Joon-Hyun och Lee Seung-Woo, två coola sydkoreaner i Seouls Gangnam-distrikt.

Resereportage Sydkorea

Den 12 maj inleds världsutställningen 2012 i Sydkorea. Följ med till kimchins och konfucianismens förlovade land!

Sydkorea har landgräns bara mot Nordkorea, och omges i övrigt av vatten. Men bortom dessa mindre havsstråk kommer Kina i väst och Japan i öst – två politiska, kulturella och ekonomiska jättar. Inte helt oväntat har Sydkorea därför genom åren behövt manövrera skickligt mellan de mäktiga grannarnas intressen. Samtidigt har landet mot alla odds lyckats bevara en helt unik kultur.

Ta de många trätemplen som finns runtom i landet som exempel. Till och med mitt inne i huvudstaden Seoul, bland motorvägar och hisnande skyskrapor, stöter man på dessa tempelområden med sina vackra byggnader i sirligt trä. Köper man entré till något av områdena möts man av gröna parker och stilla karpdammar; en välbehövlig oas från larmet utanför.

Den koreanska kulturen och tankevärld bygger till stor del på konfucianismen. Grundad av filosofen Konfucius, som levde på 500-talet före Kristus, har denna livsåskådning starkt präglat folkets syn på samhällsskick, på religion, konst, arkitektur, med mera. Sydkorea sägs faktiskt ibland vara ”världens mest asiatiska land”, genom att det skiljer sig så mycket åt från västerländska ideal. Där svensken eftersträvar självförverkligande och platta hierarkier, försöker koreanen snarare se hur han eller hon kan bidra på bästa sätt till det omgivande samhället. Och chefen har alltid, eller oftast, rätt.

Fördelen med detta system är att koreanerna inte har ifrågasatt sin roll i världen alltför mycket, utan bara satt igång att jobba, och jobba mycket. Som Sveriges ambassad i Seoul skriver befann sig Sydkorea för 40 år sedan på ungefär samma ekonomiska nivå som Sudan. I dag ligger landet på en femtondeplats i OECD:S världsstatistik, väl före exempelvis Sverige.

Nackdelen är att koreanerna nästan inte har någon fritid. De jobbar överlägset mest bland alla OECD-länder. Efter mörkrets inbrott kommer de långtidsarbetande affärsmännen och -kvinnorna ut från sina arbetsplatser i Seouls finansdistrikt. Men i stället för att bege sig raka vägen hem går många ut på en bar tillsammans, gärna flera kvällar i veckan.

Hela nöjeskvarter utgörs av pubar och sportbarer, där arbetskollegor med lösgjord slips eller sjal hinkar öl, kastar dart eller tittar på det framgångsrika fotbollslandslaget på storbilds-TV. Vi är förhållandevis få turister i sammanhanget.

Vill man pröva något starkare än öl kan man testa den kraftfulla lokala specialiteten soju. Ett alternativ till svagt vin kan vara makgeolli, fermenterat risvin, som dock kan uppfattas som grumligt och med en tydlig jästsmak. Något som visade sig vara överraskande gott var svampvinet (!) Sanghwang, med en härligt fyllig och lagrad dessertvinston.

Sanghwang testar jag vid ett besök på restaurangen i Seouls utsiktstorn Namsan Tower, beläget på ett berg som man når efter åktur med kabinbana. Utöver vinet kan man här njuta av en buffé av underbara koreanska specialiteter, såsom Sydkoreas svar på pyttipanna, bibimbap, kalla nudlar i buljong, bönröror, grillat mörat kött – bulgogi – och landets nationalrätt kimchi, en syrad, stark kål som serveras som pickles.

Från utsiktstornet har man en vidunderlig utsikt över en av världens största städer. Men även utanför tornet finns saker att göra, som att köpa ett hänglås och skriva en hälsning till någon när eller kär och hänga upp det i de numera överbelamrade hänglåsträden som finns där.

Vill man ha något sött efter maten kan man besöka konditoriet på Jilsiru, som annars till största delen är ett museum över Sydkoreas urgamla tradition att göra riskakor. Och man kan glömma svenska GI-snacks; här är det vetenskapligt gjorda bakverk i hundratals varianter som gäller.

Det är inte längre så betydande skillnad mellan Sydkorea och Sverige ifråga om levnadsstandard eller inkomstnivå. De stora kulturskillnaderna gör dock att man ibland känner sig som ett Sverige vänt ut-och-in, en sorts Alice i underlandet-värld.

Ett exempel är Namyangjus filmstudios utanför Seoul. Här finns en exakt replika över den demilitariserade zonen i närbelägna Panmunjom uppbyggd, med pappdockor föreställande stela nordkoreanska soldater. Men i stället för att visa återhållsamhet och rädsla poserar besökande sydkoreaner i stället glatt vid dockorna, till synes obekymrade över det militära hotet från norr.

Och när man besöker trendiga Rodeo Street (som inte har något med Rodeo Drive i Beverly Hills att göra) i centrala Seoul, känner man sig onekligen långt från ett land som står under ständigt militärt hot. Här hänger unga trendiga sydkoreaner på kaféer eller shoppar modekläder som om inget bekymrar dem.

Vi lämnar Seoul. Även om Sydkorea naturligt domineras av Seouls ofattbara storlek och ekonomiska och politiska makt, är exempelvis landets näst största stad, Busan också väl värd ett besök. Denna hamnstad i söder, med nära fyra miljoner invånare, huserar bland annat många pittoreska fiskmarknader och klassiska koreanska badhus. Den shoppinglystne bör också glädjas åt att världens förmodat största varuhus, Shinsegae, ligger i Busan.

Den kanske främsta anledningen att besöka Sydkorea framöver kommer annars att vara världsutställningen i den mindre staden Yeosu. Temat för expot kommer att vara ”Levande Hav och Kust”, med underteman om havsmiljöbevarande och ny teknologi. Deltagande från över 100 länder förväntas, och mer än åtta miljoner besökare uppskattas komma.

Om man vill turista som många koreaner beger man sig bort från fastlandet och besöker Jeju Island, söder om koreanska halvön. Här väntar en vulkanisk nationalpark, en nöjespark, vattenland, strandpromenader och – på vintern – skidåkning för den som vill komma bort från mer förutsägbara vintersportorter. Allt som en svensk besökare kan önska sig – men i en avgjort obekant stil. Alice var nog egentligen i Sydkorea när hon besökte sitt underland.

Av guiden på ett av tempelområdena i Seoul, Changdeokgung, får jag för övrigt svar på en fråga jag funderat länge över:

– Vet ni varför koreanska tempel byggdes med uppåtböjda takkanter? För att det skulle låta vackrare när regnet föll på dem!

 

Resa hit:

Att resa från Stockholm till Seoul inkluderar alltid minst ett byte, vanligen antingen i Peking om man reser med Air China eller Helsingfors om man reser med Finnair. Även exempelvis Lufthansa flyger till Sydkorea, och då byter man i Frankfurt. Air China är billigast, och kostar cirka 5 000 kr tur och retur. Enkel resa tar cirka 12 h eller mer, beroende på bytestid.

Man kan också resa till Busan från Stockholm med endast ett byte, då antingen i Peking (Air China) eller i München (Lufthansa). Pris från 7 500 kr; enkel resa tar cirka 17,5 h.

För att resa till Yeosu (staden där världsutställningen 2012 kommer att hållas) byter man i Seoul. Restid minst 18 h 45 min; pris från 6 700 kr. Även vid resor till Jeju Island byter man i Seoul. Restid cirka 17 h, pris från 7 000 kr.

Bo:

Billigt: Beewon Guesthouse i Incheon, Seoul. Från cirka 120 kr per natt (i sovsal) till 320 kr (eget rum i traditionell koreansk stil). Blue Backpackers Hostel i Busan – från 130 kr per natt i sovsal. Midojang i Yeosu – från 120 kr per natt. Geullobeol Motel på Jeju Island – från 190 kr per natt.

Mellan: Hotel Sunbee i Incheon, Seoul. Från 550 kr per natt för dubbelrum till 760 kr per natt för rum med golvvärme. Sugar Motel i Busan har en modern och cool stil, med rum från endast 250 kr per natt. Golden Park Motel eller Daia Motel i Yeosu – från 190/220 kr per natt. CF Motel eller Bobos Motel på Jeju Island – 250 kr per natt.

Lyxigt: Lotte Hotel i centrala Seoul, med 1 400 rum och 1 300 hotellanställda – från 2 500 kr per natt. Westin Chosun Beach Hotel i Busan – gammal internationell pärla; från 1 150 kr per natt. Hotel Eastern Jewelry är troligen Yeosus bästa hotell för närvarande – från 700 kr per natt. Ramada Plaza Jeju på Jeju Island, med vattennära läge och arkitektur som en Finlandsfärja – från 1 250 kr per natt.

Äta:

Barbecue vid bordet på restaurang Jongno Gol i Seoul. Vardagsrätten bibimbap. Och massor med nationalpicklesen kimchi (syrad kål) förstås. I hamnstaden Busan pinfärska fisk- och skaldjursrätter på någon krog invid fiskmarknaden. Skölj ned med öl och möjligen ett litet glas soju, men skippa gärna risvinet makgeolli.

Att se/göra:

I Seoul tempelområden, kabinbanan upp till Namsans utsiktstorn, riskakemuseet Jilsiru, nöjesdistrikten. I Busan något traditionellt badhus jjimjilbang) och fiskmarknaderna. I Yeosu 12 maj – 12 augusti 2012 världsutställningen. På Jeju Island värt att se alla turistande, uppsluppna koreaner, samt besöka nöjesparker, vattenland och vulkan-nationalparken.