Joakim Rådström | Portfolio Categories Europa
72
archive,tax-portfolio_category,term-europa,term-72,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.7,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive

Utblick – Portugals bokparadis

Världens äldsta bokhandel ligger i Portugal. Liksom en av de absolut vackraste. Dessutom är bokhandlar i Portugal mycket framgångsrika och lönsamma. Vi åkte till de charmiga portugisiska städerna Lissabon och Porto för att lära oss mer om dessa bokparadis och hur de kommit till.

– Portugiser älskar att ha en fysisk bok tillhands. E-bokserbjudandet tog inte fart lika mycket här som i utlandet, säger Ricardo Tacao, bokhandlare i bokhandeln Livraria Bertrand i Lissabons gamla stadsdel Chiado.

Kanske är det också därför som hans arbetsplats överlevt längst bland alla boklådor i hela världen. Redan 1732 slog bokhandlare Pedro Faure upp dörrarna till sin butik, som då låg på Rua Direita do Loreto, nära där den ligger idag, på Rua Garrett 73. För även om inte landet kommer högst upp i statistiken över bokläsning per land, vill en äkta portugis gärna ha en bok nära, kunna ströläsa i den och återvända till den då och då under vardagslivets strävanden och nöjen.

– Om jag går in på ett café till exempel, och har en bok med mig, så kan det omedelbart bli ett föremål för ett trevligt samtal, säger Ricardo Tacao entusiastiskt.

Digital teknik

Årets Eurovisionsvärd Portugal har samtidigt inte någon motvilja mot ny teknik, digitala medier eller radio och TV, utan kombinerar dåtid och nutid i en tilltalande mix. Från de små krogarna i Alfamakvarteren hörs smäktande fado på samma sätt som för hundra år sedan. De gamla husfasaderna är fortfarande täckta av ornamenterat kakel, och de klassiska spårvagnarna tuffar outtröttligt upp och ned för Lissabons många kullar. Samtidigt tar landet varje år emot den internationella it-eliten till vad som kallats världens bästa teknikkonferens, WebSummit i Lissabon. Startupscenen i Portugal har kommit att bli glödhet, och digitala nomader lockas fjärran ifrån av kombinationen bra techföretag och låga boendekostnader.

– Portugal är också en av de största konsumenterna av elektroniska produkter i Europa, visste du det, frågar Ricardo Tacao glatt.

Livraria Bertrand, där han jobbar, kan onekligen ståta med både modern affärsteknik och urgammal proveniens. Här har Lissabons intelligentsia ockats genom åren, såsom nobelpristagaren José Saramago, den gåtfulle och produktive poeten Fernando Pessoa, den nutida läkarförfattaren António Lobo Antunes och många andra.

– Och det där hörnet, det kallas Cantinho do Aquilino, Aquilinos hörn, efter författaren Aquilino Ribeiro, som ofta kom hit, berättar Ricardo Tacao.

Överlevare

I fråga om affärsmodellen har Livraria Bertrand faktiskt gått och blivit en hel kedja med 51 boklådor över hela landet, från Viana do Castelo i norr till Faro i söder, och från Guarda i öster till Azorerna mitt ute i Atlanten. Där många gammeldags boklådor har gått under bland webbshoppar och stormarknader, har alltså Livraria Bertrand själva blivit en storspelare på litteraturmarknaden.

– Kedjan utvecklades från denna bokhandel, bekräftarRicardo Tacao. Och ägarna är ättlingar till de ursprungliga Bertrands. Bland de främsta konkurrenterna nämner han den franska kedjan FNAC, som också har en affär nära Livraria Bertrand do Chiado. Men de som kommer till Bertrand söker någonting annat, något genuint, menar Ricardo Tacao, och blir nästan kusligt sannspådd när vi lite senare råkar i samspråk med kunden Sara Croca.

– Jag går mycket hellre hit än till FNAC. Det är en annan upplevelse, och man känner av historien mer här. Det är upplevelsen mer än något annat. Som en kyrka för bokälskare, säger Sara Croca, läkare med bokläsning som största fritidsintresse.

Inträdesbiljett

30 mil norrut, i Portugals andra stad Porto, ligger en inte lika gammal men många gånger vackrare bokhandel, Livraria Lello & Irmão, eller kort och gott Livraria Lello. Och detta är en vallfartsdestination utan dess like i bokhandlarnas värld. Redan långt ute på gatan ser man köerna in till Lello, och faktum är att man till och med behöver köpa inträdesbiljett dit i den kombinerade presentaffären och museet intill.

– Vi är den enda bokhandeln i världen där man måste betala för att komma in, säger Manuel de Sousa, kommunikationschef vid Livraria Lello, när vi ringer upp honom. Anledningen till detta storartade intresse för Livraria Lello är dels att den är så vacker med hängande lyktor, ett stort blyglasinfattat takfönster, snidade trappor och bokhyllor och sirliga väggutsmyckningar i slösande art nouveau. Dels, och kanske främst, är den numera också känd som Harry Potter-författarinnan J.K. Rowlings spirituella hemvist när hon arbetade som engelsklärare i Porto i början av 1990-talet. Det sägs faktiskt att den fantastiska bokaffären inspirerade Hogwartsbiblioteket i böckerna om Harry Potter som började komma ut ett antal år senare.

Livraria Lello färdigställdes 1906 av arkitekten och ingenjören Francisco Xavier Esteves, på beställning av de förmögna bokhandlarbröderna José Pinto de Sousa Lello och António Lello. Syftet med den imponerande arkitekturen var bland annat att inspirera till högre utbildning och mer bokläsning hos den då till stora delar fattiga och outbildade befolkningen.

Under större delen av 1900-talet fungerade bokhandeln, jämte det vackra Café Majestic, som en naturlig knutpunkt för Portos författare, på samma sätt som med Livraria Bertrand i Lissabon. Det känns dessvärre ganska avlägset nu, med tanke på att bokaffären är till bredden full med turister istället. Å andra sidan arrangeras många aktiviteter på Livraria Lello för att inspirera till fortsatt bokläsning och bokintresse. Bakom en avspärrning sitter en antikvarie och restaurerar gamla böcker till allmän beskådan. Med jämna mellanrum arrangeras boklanseringar, konferenser, storytelling för barn och mycket annat. De stadiga intäkterna från alla besökare, tre euro per person, har dessutom gjort att Livraria Lello har kunnat restaureras till ursprungligt toppskick, det vill säga även själva bokhandeln i sig har fått återbäring på pengarna.

– Och man kan dra av hela entréavgiften när man köper böcker hos oss, så vi har gått från 50 000 sålda böcker till 300 000 per år. Vi är nu den bäst säljande enskilda bokhandeln i hela Portugal, säger Manuel de Sousa förtjust.

Pappaledighet i Kosovo

Åtskilliga utmaningar behöver tacklas i den blott nio år gamla självständiga staten Kosovo. Utöver arbetet för att stärka den unga demokratin, minska korruptionen och få landet att närma sig EU behövs insatser för att stärka jämställdheten. Bland annat är en mer könsneutral föräldraledighet en stor fråga.

På Zahir Pajaziti-torget samlas Pristinaborna för att umgås och njuta av det klara, kalla vintervädret. Barnen följer med – vissa med en slickepinne inköpt av mamma och pappa i en lokal kiosk, andra rattandes hyrda elektriska leksaksfyrhjulingar modell mini-Jeep eller Barbiebil.

Från toppen av ett höghus testas ett sorts kosovoalbanskt flyglarm av ”Hesa Fredrik”-typ, och en liten pojke härmar glatt lätet – ”uuuiiiiih-uuuiiiiih! Det är bara knappt 18 år sedan Kosovokriget slutade, som de vuxna förstås minns väl men som barnen bara avhandlar genom lek eller genom att lyssna på de äldres berättelser.

– Det är egentligen framför allt barn som föddes efter självständigheten som ser Kosovos flagga som sin favorit, säger Pristinabon Levend Bicaku. Att bygga en nation måste odlas från hemmet, från skolan och genom att följa vissa övergripande värden.

Nu, 2017, njuter dock Kosovoborna av freden, även om landet ännu bara har erkänts av lite mer än hälften av världens stater, bland dem dock viktiga USA. Följaktligen värderas amerikansk kultur högt här – i närheten rostar till exempel en man kastanjer på Bulevardi Xhorxh Bush, efter den amerikanske presidenten Bush Jr. Och lite längre bort löper Bulevardi Bill Klinton, efter den president som genom sin bombningskampanj anses ha satt stopp för kriget 1999 och på sikt tillförsäkrat Kosovoborna självständighet från Serbien.

Därmed har Kosovo, till tydlig skillnad från exempelvis Serbien, allt tydligare kommit att vända sig bort från Ryssland och mot EU och USA.

– Kosovo och Albanien borde vara de enda länder på Balkan som inte bryr sig ett jäkla dugg om Ryssland, säger Levend Bicaku. Clintonadministrationens försök att rädda människoliv under kriget har gett USA gott rykte för de kommande 500 åren!

Levend Bicaku är sedan 2003 koordinator för svenska Palmecentret i Kosovo. Organisationen befinner sig för närvarande, 2017, på sitt andra år av det nuvarande samarbetsprogrammet i Kosovo, som löper till 2020. Bland de olika socioekonomiska frågor de arbetar med i landet står framför allt demokrati- och rättighetsfrågor i fokus.

– Vi arbetar mycket med genusfrågor, att se till att kvinnor är representerade på olika positioner, att ta upp kvinnors rättigheter och att se till att kvinnor är del i beslutsfattandeprocesser, inklusive fackförbundsstyrelser. Och det är en rejäl utmaning.
Jämställdheten ska utgå redan från familjerna, menar Levend Bicaku, varför även  familjelagstiftningen behöver utvecklas i Kosovo.

– Vi försöker få till en föräldraskapslag riktad till båda föräldrar, för att erbjuda lika möjligheter för båda att kunna använda sina rättigheter som partners. För i slutänden är vi ett 50-50-samhälle, av män och kvinnor.

Saker och ting är dock redan på gång i Kosovo. Redan har några lokalfullmäktige antagit genusmedvetna budgetar, även om processerna behöver utvecklas och kommuniceras ytterligare.

– För inte så länge sedan ansågs kvinnor vara de som skulle ta hand om hushållet, föda upp barnen, de som framför allt skulle ägna sig åt familjen. Deras roller har varit begränsade. Men det finns ett tydligt åtagande från olika institutioner för att förbättra situationen.

Det kanske viktigaste exemplet menar Levend Bicaku utgjordes av att Kosovo mellan 2011 och 2016 var ett av de första länderna i området att ha en kvinna, Atifete Jahjaga, som president. Hon torde ha gett stor effekt inte minst som inspirationskälla för unga kvinnor i Kosovo.

En av Palmecentrets lokala partnerorganisationer heter Democracy for Development. Vi möter deras fundraising- och genusspecialist Ajete Kërqeli i centrala Pristina.

– Vi fokuserar på föräldraledighet, eftersom lagen i Kosovo för närvarande ger rätt till föräldraledighet åt kvinnor medan fäder endast har rätt till tre dagar.

Kvinnor i Kosovo kan å sin sida vara hemma med barn i upp till ett år, varav sex månader med god ersättning, tre månader med 25 procents ersättning och tre månader utan ersättning, menar Ajete Kërqeli. Detta gör förstås att nyblivna pappor i landet inte får möjlighet att umgås så mycket med sina barn, men också att kvinnor inte kan överföra dagar till sina makar och jobba ett tag efter barnafödsel.

– 2015 gjorde vi en undersökning för att se passivitetsgraden hos kvinnor på arbetsmarknaden, säger Ajete Kërqeli. Och det vi fann var att 79 procent av kvinnorna i Kosovo inte ens var aktiva på arbetsmarknaden, det vill säga de letar inte ens efter jobb.

Om den intervjuade kvinnan planerar barn inom en nära framtid – ja, då förlorar de automatiskt chansen till jobbet.

Av de 21 procent som var aktiva på arbetsmarknaden var dessutom enligt Democracy for Developments undersökning endast 13 procentenheter anställda, det vill säga de kosovoalbanska kvinnorna verkar fram tills nu väldigt tydligt ha hänvisats bort från arbetsmarknaden och i stället till hemmet. Männen har hänvisats i rakt motsatt riktning, och båda könen har begränsats i sina roller.

– Och om en arbetsgivare skulle veta att både män och kvinnor som ansöker om ett jobb kunde gå på föräldraledighet skulle de inte diskriminera jobbsökande kvinnor. För här hör vi om fall med arbetsgivare som frågar om graviditetstest och om kvinnorna ska skaffa barn eller inte.

Om den intervjuade kvinnan planerar barn inom en nära framtid – ja, då förlorar de automatiskt chansen till jobbet.

– Men även om jämställdhetslagstiftningen i Kosovo ännu inte har sett till att ge fadern rätt att dela föräldraledigheten med modern är det ändå en framgång att de nu på vissa ställen har börjat kalla den för ”föräldraledighet”, eftersom den annars hittills hetat ”mammaledighet”.

På albanska blir också ordet för ”ledighet” synonymt med ”semester”, vilket leder till betydande sidoeffekter av hur hemmavistelsen med barn uppfattas hos omgivningen.

– Det är ju allt annat än semester! påpekar Ajete Kërqeli med ett skratt.

Viktiga ändringar av såväl namn som innehåll i Kosovos föräldraledighetslagstiftning behöver därför genomföras, anser Democracy for Development, även om Kërqeli lägger till att sådana ändringar ändå inte skulle vara tillräckliga.

– Parallellt med detta undersöker vi attityderna hos befolkningen. För även om vi skulle ha den perfekta lagen, med möjlighet att dela föräldraledigheten mellan båda föräldrarna, är det den allmänna uppfattningen hos folk att det är mammans uppgift att ta hand om barnet.

Pappans uppgift är i stället att vara den klassiska ”machomannen”, och ta hand om allt utanför hushållet, menar den psykologutbildade Ajete Kërqeli. Det är då viktigt att poängtera att detta långtifrån alltid är någon njutbar situation för mannen heller.

– Vi vet från studier att ju mer mannen är inblandad i barnets liv från unga år, desto mindre är risken för fäderna att utveckla mentala hälsoproblem. Fäder som inte är inblandade i barnens liv är mindre uttrycksfulla och håller mer saker inombords, vilket leder till depression hos dem.

Samtidigt som kvinnor i större utsträckning drabbas av depression överlag kan männens psykiska problem i vissa fall ta sig allvarligare uttryck. Ajete Kërqeli påminner till exempel om att fler män än kvinnor begår självmord varje år.

När man befinner sig på ölcaféet på Pristinas busstation blir könsuppdelningen tydlig. Över kaffe eller pilsner, cigaretter och tipsbongar engagerar sig de kosovoalbanska männen lidelsefullt i La Liga-matchen på caféets tv-apparat, på samma sätt som är kutym på så många andra håll i världen. Männen hänvisade till sitt, kvinnor och barn till sitt. Även om – vilket ska tilläggas – situationen långsamt håller på att förändras.

Och som Levend Bicaku på Palmecentret i Pristina säger om deras verksamhet i Kosovo:

– En sak måste förstås när det gäller att bygga demokrati – det är inte en sprintsport. Man gör det inte på fem minuter, på fem kilometer. Det är ett långsiktigt åtagande.

Palmecentret

Tillsammans med 27 medlemsorganisationer bedriver Palmecentret cirka 220 utvecklingsprojekt i 30 länder, däribland Kosovo.

En viktig målgrupp för arbetet är kvinnor, att stärka kvinnors rättigheter i hemmet och på arbetsmarknaden i ett flertal länder. Några exempel från Kosovo är stödet till samarbetsorganisationen Kosova Democratic Institutes (KDI) projekt ”Women for Voting Rights” som främjar ett jämlikt kvinnligt deltagande i val och andra demokratiska processer.

Andra arbetsfrågor är exempelvis att jobba för ett brett medborgerligt deltagande i politiken, att integrera olika minoriteter (i Kosovo är exempelvis serberna en viktig minoritet) samt att bekämpa korruption och arbetslöshet, framför allt bland unga.

Palmecentret är den svenska arbetarrörelsens samarbetsorganisation för internationell verksamhet och opinionsbildning. Bildades 1992 av KF, LO och Socialdemokraterna, ska arbeta i Olof Palmes anda för demokrati, mänskliga rättigheter och fred.

Kosovo

Yta: 10 908 km2 (Sverige: 528 447 km²)
Befolkning: 1,9 miljoner (Sverige: 10,0 miljoner)
Huvudstad: Pristina (205 000 invånare)

Kosovo förklarade sig självständigt den 17 februari 2008, och har erkänts av över hälften av FNs medlemsstater. Dessförinnan var landet en autonom provins i Serbien och, innan dess, en provins i den serbiska delrepubliken i Jugoslavien.

Området där Kosovo ligger anses ha varit befolkat i uppåt 10 000 år. Runt 160 f Kr erövrades området av romarna och blev sedan först en del av provinsen Illyrien, sedan Moesia Superior. Framåt medeltiden blev emellertid området alltmer integrerat med de omgivande slaviska kulturerna. Under nästan 500 år, mellan 1455 och 1912, var Kosovo en del av det ottomanska imperiet, och landet är än i dag övervägande muslimskt.

Etniskt består befolkningen i Kosovo till största delen av kosovoalbaner, med nära band till Albanien.

Med turistvisum till förlossningen

Den 30 april 2012 klev Olga och Vadim Mishkovsky från Sankt Petersburg på båten till Åland. De hade fått ett paketpris på förlossning i Mariehamn.

Paret Mishkovsky ville ha mer av komfort, service och välbefinnande än de skulle kunna få i Ryssland. Därför valde de att föda sin son på Ålands centralsjukhus i Mariehamn — som kunder. En erfarenhet de är nöjda med.

— Attityden är mer mänsklig här, och hanteringen av förlossningar är bättre, summerar de efter att lilla Galaktion kom till världen den 11 maj.

Att de kunde åka till ett annat land och betala för att få en förlossning så som de ville ha den är Natalia Kålls förtjänst. Hon har genom sitt företag Nordan startat ett samarbete med bb-avdelningen vid Centralsjukhuset på Åland. För sjukhuset är de privat betalda förlossningarna ett sätt att ha jämn beläggning under året och behålla en hög kompetens hos personalen. Men visst fanns frågetecken till att börja med. Skulle det till exempel innebära att finska kvinnor prioriteras lägre?

— Det var en ganska känslig fråga. Men vi har ventilerat den mycket. Och det finns ingalunda någon ”förkörsrätt” för de betalande. Aldrig! säger Natalia Kåll.

Kanske kan förlossningsturism bli en ny vårdnisch på Åland. Vid starten skrev internationella Elle magasin om möjligheten och sedan började ryska föderskor strömma till.

Olga och Vadim Mishkovsky tyckte inte att det kändes konstigt att föda utomlands. Det var naturligt och fint, berättar de. Olga fick själv välja ställning när hon skulle krysta och vilka hjälpmedel hon ville ha. Ett annat plus tycker de var att nära och kära fick vara med, vilket långt ifrån är någon självklarhet i Ryssland. Så både Vadim och Olgas bästa väninna var med under förlossningen.

Hur fick ni kännedom om möjligheten att föda på Åland?

— Genom ”djungeltelegrafen”. En av våra vänner har fött tre barn här genom det finska företaget Nordan.

Behövde ni förbereda er på något sätt?

— Ja, vi åkte till Imatra i östra Finland och tog prover innan förlossningen. För att få komma och föda på Åland krävs förberedelser, som för Olga och Vadim Mishkovsky.

— Helst vill vi att de ska komma hit för ett tidigt ultraljud. Dessutom måste vi göra en blodgruppsbestämning, antingen här eller genom finska Röda korset, oavsett om de tidigare fastställt sin blodgrupp. Och så tar vi prover för resistenta bakterier, berättar Mona Thompson, vikarierande avdelningssjuksköterska vid bb och gynekolog­kliniken på sjukhuset.

Utöver det måste de födande vara fullt friska. Till exempel får kvinn­orna inte testas positivt för multiresistenta bakterier eller ha några allvarliga kroniska sjukdomar. Kvinnor som har fött tidigare bör ha haft okomplicerade förlossningar. Några riskförlossningar tar de inte emot.

Sammantaget är det inte vem som helst som kan åka och föda på Åland. Paren kan välja mellan olika ”förlossningspaket”, men allt som tillkommer därutöver får de också betala. En normalförlossning, som kostar cirka 4 000 euro (35 000 svenska kronor), kan vid komplikationer lätt springa upp i 20 000 euro (170 000 kronor).

Sjukhuset i Mariehamn har resurser för att klara även komplicerade förlossningar, men de som köper förlossningsvård skickas då vidare, vanligen till Åbo universitetssjukhus på fastlandet. Har barnet fötts för tidigt eller liknande och behöver vård i Åbo får förstås föräldrarna följa med. Men även detta måste de betala extra för. Slutnotan kan alltså bli betydligt högre än beräknat.

Hur många ”förlossningsturister” kan Ålands centralsjukhus ta emot?

— Vi har ett avtal om att ta emot max 20 per år, men vi har hittills varit långt från den nivån. Så än är det på försöksstadiet, berättar Mona Thompson.

Efter förlossningen kan paren välja att stanna kvar för efterföljande kontroller och uppföljning på Åland. Men de flesta åker hem så snart de ordnat pass och nödvändiga papper för den nytillkomna familjemedlemmen.

Skulle något liknande vara möjligt i Sverige? Vi ger oss ut på turné för att ta reda på det. Många svenska förlossningsavdelningar har ingen överkapacitet, men i Sollefteå, med Sveriges minsta bb (cirka 300 förlossningar per år), är det relativt låg beläggning vissa tider på året.

Sollefteå sjukhus har faktiskt provat att få fler att komma och föda hos dem, även om erbjudandet bara har gällt inom Sveriges gränser. En broschyr togs fram efter en idé från sjukhuset i norska Voss, som lyckades öka antalet förlossningar från 300 till 500 per år.

Sollefteå hade ett brett program för utomlänspatienter, bland annat med billigt boende på det gamla Österåsens hälsohem och yoga, qigong, mindfulness, vattengympa och föreläsningar för den som hade lust och ville betala.

Men programmet är nedlagt. Ändå tycker Karin Leiknes, barnmorska vid Sollefteå BB, att det låter intressant att erbjuda förlossningsvård till utländska blivande mödrar.

Gotlands BB har många likheter med Ålands dito; det är en ö i Östersjön och patientunderlaget är ganska litet. Men Ann-Kristin Forsman, enhetschef vid kvinnokliniken på Visby lasarett, säger att det inte finns några planer på att erbjuda förlossning där för utländska kvinnor.

— Nej, det har vi nog aldrig funderat på. Däremot, för tio år sedan, hade vi en inbjudan till blivande mödrar i övriga Sverige att komma och föda hos oss.

I dag har erbjudandet dragits tillbaka. Det medförde mer jobb även för personalen på sjukhusets laboratorium, barnavdelningen och — om det blev kejsarsnitt — på operationsavdelningen.

Vi åker till Stockholm. Michael Nordh Grate är verkställande direktör för Stockholm Care, ett bolag som är helägt av Stockholms läns landsting och som ansvarar för länets vårdexport. Vårdexport är definitionen på att utländska personer (samt utskrivna svenskar som till exempel bott länge i utlandet) får vård här, mot betalning.

— Vi erbjuder framför allt tillgång till den högspecialiserade vården, berättar han.

Det behövs för att upprätthålla kompetens och kvalitet, förklarar han. Men det är också ett sätt att nå lönsamhet för nödvändig avancerad vård som få patienter behöver.

— Då är det välkommet med utländska patienter som söker vård här, säger Michael Nordh Grate.

Stockholm Care förmedlar faktiskt även i viss mån möjligheter för utländska kvinnor att föda barn på ett Stockholmssjukhus. Anledningen är att belastningen varierar under ett år. Först och främst erbjuds platser till utländska gravida som redan vistas i Sverige, såsom ambassadpersonal. Men även andra, som själva söker sig hit, tas emot.

— Det är ganska sällsynt: vi tar emot kanske 10—20 utländska förlossningar per år i hela länet, totalt. Men vi ser ett ökat antal förfrågningar om detta, särskilt från Ryssland, berättar Michael Nordh Grate.

Välkommen till schlagerland

DN Resor har besökt Azerbajdzjan – ett land med märklig natur, historia och kultur – inför schlagerfestivalen på lördag.

De flesta känner nog att det räcker med att kunna stava till Azer-bajd-zjan. Att köpa flygbiljett och åka dit är det få svenskar som gör. Mycket har skrivits om Azerbajdzjan på senare tid, speciellt nu inför Eurovisionsschlagerfestivalen.

Och långtifrån allt är positivt. Azerbajdzjan är, utan någon tvekan, en diktatur. Azerbajdzjanerna är ett oerhört gästfritt folk, men år av först sovjetisk kontroll och sedan klanstyre av Alijevfamiljens hårdföra medlemmar kan göra att en del av dem du möter blir lite misstänksamma om man ställer alltför många frågor eller vill veta mer om landet.

Azerbajdzjan är samtidigt oerhört sevärt och originellt. Ta till exempel Yanar Dag. På denna tämligen okända plats, som betyder ”Eldsberget” på azerbajdzjanska, brinner sedan 1950-talet en spöklik eld direkt från berget. Det verkar oförklarligt. Men bränslet består i naturgasen som finns naturligt alldeles under bergsytan, och som sägs ha antänts av en oförsiktig herde när han en gång i tiden slängde sin cigarrett där.

Till Yanar Dag tar jag mig med en bullrig Ladataxi med guldtandsprydd chaufför. ”Anglijskij?” frågar han. Nej, ”schvedskij”, försöker jag. Så mycket djupare diskussioner kommer vi inte att föra. Det är rätt svårt att ta sig fram i Azerbajdzjan utan någon som helst kunskap i ryska eller turkiska (som förhåller sig till azerbajdzjanska som svenska till norska eller danska). Men han är bra trevlig – i bilkön till nästa sevärdhet springer han snabbt till en liten chayxana och köper oss varsin Coca-Cola.

Nästa destination är Atashgah, eller ”Eldens hem”. Här möter oss den färgstarka Ipak med knallrosa jacka och entusiastiska berättelser:

– You know Azerbaijan, land of fire? And first place of the fire is here!

Vi befinner oss alldeles vid ett gammalt stentempel i en sorts arabisk stil. Det är detta som är Atashgah. Ipak berättar hur tempelområdet byggdes på 1600- eller 1700-talet, men att platsen långt dessförinnan besöktes av pilgrimer som kom så långväga från som Indien. Här har nämligen sedan urminnes tider funnits eldar som sprungit fram ur marken på grund av antänd naturgas.

Många av dem som vallfärdade till platsen var hinduer och zoroastrier, anhängare av en urgammal persisk religion. Alla dyrkade de den heliga elden. En del stannade på platsen länge, och kombinerade sin vördnad för naturfenomenet med extrema självspäkande övningar, som att ligga på en stenbrits under lång tid eller bära runt på blytunga kedjor. Dessa och andra riter visualiseras faktiskt på ett mycket sevärt sätt genom naturtrogna statyer i olika kammare i museet.

Att Azerbajdzjan är intimt förknippat med eld har alltså urgamla historiska förklaringar. Landets symbol utgörs också av en eld. Och på en höjd i det oljerika landets huvudstad Baku har tre hypermoderna skyskrapor byggts i form av – just det, eldslågor. Men olja, naturgas och andra naturfyndigheter orsakar också andra bisarra fenomen, som jag snart ska få se.

Jag åker med en annan taxichaufför till Gobustan, några mil utanför Baku. Innan vi lämnar stadsområdet gör vi dock ett kort stopp vid James Bond Oilfield. Området känns som ett litet Texas insprängt i Azerbajdzjan, fullt som det är av klassiska oljepumpar av så kallad ”nickande åsna”-typ. Fältet fick sitt nya namn av Bondrullen ”Världen är inte nog” från 1999, som delvis spelades in i Azerbajdzjan.

Väl i Gobustan får min chaufför hjälp att hitta rätt väg av en lokal ung polisman. Han hoppar in i bilen för en rejäl och säkert inofficiell guidepeng à 10 azeriska manat (runt 85 kronor). Sedan tar åtskilliga kilometer av steniga, skumpiga traktorstigar vid, som avslutas med en rejält brant klättring uppför ett smärre berg. Vi är framme.

– Här har du dina lervulkaner! säger denne (engelskspråkige) taxichaufför med ett illa dolt leende. Han ser ut som att han kommer att få något roligt att berätta för familjen i kväll.

För det ställe en svensk journalist har betalat honom för att åka till ser inte mycket ut för världen. Men här bubblar och spottar en samling besynnerliga småvulkaner upp kall grålera. Och man behöver nog inte vara fanatiskt geologiintresserad för att känna sig härligt överraskad varje gång de små – och ofarliga – utbrotten äger rum. Fler exempel på naturens egna fyrverkerier i Azerbajdzjan, med andra ord.

Lervulkanerna är beryktat svåra att hitta till. Men alldeles i närheten av dem finns en plats som drar stora skaror både inhemska och utländska turister – Gobustans hällristningar. Här finns tusentals hällristningar föreställande män, kvinnor, båtar, djur, solar och annat från olika perioder av stenåldern. Från en betydligt senare tid finns också världens östligaste romerska inskription, på en sten i närheten.

Museet intill hällristningarna är sprillans nytt och håller världsklass. Bland annat har man använt sig av modern teknik för att visualisera stenåldersmänniskornas liv, som en 3D-videoprojektion av en ristande stenåldersman och andra ljud- och ljusinstallationer. På en vägg omvandlas skickligt hällristningar till dansande människor, skinande solar och båtar med avlidna som begravs till havs. Det är oerhört vackert och vemodigt, och den tid som var för 40 000 år sedan känns plötsligt som vore den runt hörnet.

Vi återvänder till Baku. Överallt bygger och fernissar man; allt ska bli snyggt inför festivalen. Redan när man tar sig från flygplatsen (som för övrigt också byggs om) ser man åtskilliga nya kontorsskrapor, splitternya bostadshöghus och mer eller mindre underliga landmärken. Men såväl i städernas enklare kvarter som på landsbygden tar fattigdomen genast vid.

Rahim Haciyev är ställföreträdande chefredaktör för Azerbajdzjans enda oppositionella tidning, Azadliq (”Frihet”). (Den ordinarie chefredaktörens familj började få flera anonyma hot, så till sist gick han och hans familj i landsflykt.) Vi möter Hacijev på Azadliqs kontor, som på alla sätt är annorlunda än det glittrande nya centrala Baku. Han är över lag ändå positiv till den nya uppmärksamheten för Azerbajdzjan, men gör ett tillägg:

– Ja, det negativa är att regimen – en kriminell och korrupt regim – får en möjlighet att försnilla pengar genom Eurovisionsschlagerfestivalen.

Många rubriker skapades till exempel när regeringen och Bakus stadsfullmäktige för att bygga den nya Eurovisionsarenan började riva massor med hus utan att ge någon längre tidsfrist till de boende. Ersättningen avgjordes godtyckligt, efter beslut från president Ilham Alijev själv.

När man i dag flanerar i centrala Baku är det förvisso en i många delar vacker stad som visas upp. De kanske mest sevärda delarna är nog också de äldsta. Det gamla Shirvanshah-palatset från 1400-talet mitt i staden är omistligt, med sina vindlande gångar och ljusa borggårdar, det utgrävda badhuset och det vackra konsthantverket som ställs ut i palatset. Även Qiz qalasi, eller Jungfrutornet, bör absolut besökas, med sina tjocka stenväggar, sin vackra utsikt från toppen och alla småutställningar och krimskramsförsäljare på de många våningarna på vägen upp.

Palatset och Jungfrutornet ligger mitt i Bakus gamla stad, Ichari Shahar. Här tillbringar man gärna en god del av dagen, helst från och med eftermiddagen, när solen blivit mer barmhärtig. Bland annat kan man då shoppa souvenirer och konstföremål i Gamla staden, eller titta på de kavajklädda äldre männen när de röker och spelar nard (en sorts backgammon). Är man lite småhungrig kan man sätta sig på något av kaféerna i närheten eller – vilket jag gör – sätta sprätt på en manat för att köpa en bagelliknande simit från någon gatuförsäljares korg.

På kvällen går jag till den dygnet­runtöppna restaurangen L’Aparté på Istiqlaliyyat küç, nära Shirvanshah. Här finns något för alla – menyn är som en hel bok! Allt från pizza och pasta till genuint azeriska rätter; allt mycket överkomligt i pris. Utöver efterrätt kan man efter maten också beställa in vattenpipa med olika sorters frukttobak. Själv beställer jag in ett glas rödvin och en kebab på grillat lamm och bocknjure (!), Azerbajdzjanstyle. Dessutom en sallad på rostad aubergineröra och hackad purjolök. Åtminstone är salladen så god att jag beställer in en omgång till.

Om man vill fortsätta kvällen erbjuder Baku många alternativ. Dock bör man som nyanländ turist vara uppmärksam på att flertalet nattklubbar i staden ofta för samman sexsäljare med tilltänkta kunder snarare än att utgöra oskyldiga diskotek eller barer. Det kan därför vara bra att i förhand kolla upp vilka uteställen som håller en bra nivå. Själv går jag till Otto Efes Beer Café, där stämningen och musiken är hög, och där såväl lokalbor som utlänningar minglar glatt. Här kan man också beställa mat, eller varför inte spela en omgång biljard?

När jag åker taxi tillbaka till hotellet försöker jag utvärdera huruvida det vore bättre att avstå från att turista i det auktoritära Azerbajdzjan. Men jag är rätt säker på att Rahim Haciyev på Azadliq skulle hålla med mig om att fler besökare till landet kan innebära mer uppmärksamhet på mänskliga rättigheter där än om ingen skulle åka dit alls.

Åtminstone hoppas jag det.

Resfakta: Azerbajdzjan

Azerbajdzjan har runt 9 miljoner invånare varav cirka 2 miljoner bor i huvudstaden Baku där Eurovisionsschlagerfestivalen avgörs på lördag.

Resa hit:

Inga direktflyg finns mellan Sverige och Azerbajdzjan. De billigaste och ofta snabbaste flighterna går med Air Baltic via Riga. Kostnad cirka 3 500 kronor tur och retur, även om billigare avgångar ibland går att få tag på. Restid cirka 6 timmar och tio minuter enkel väg. Turkish Airlines har många avgångar till landet, då via Istanbul. Bytestiderna blir i det fallet ofta något längre, och priset landar ofta på 3 800–4 000 kronor för en tur- och returbiljett. Man kan även åka med vitryska Belavia mellan Stockholm och Azerbajdzjan, med byte i Minsk. Andra alternativ utgörs av exempelvis Lufthansa, Aeroflot med flera flygbolag.

Bo billigt:

Boende är generellt sett ganska dyrt i det på olja nyrika Azerbajdzjan. Men på 1000 Camels Hostel i Baku kan du hyra en säng i fyra- eller sexsängars sovsal för motsvarande cirka 140 svenska kronor. Annars finns enkelrum i White City Hostel på eleganta Nobel prospekti för ungefär 327 kronor.

Bo mellan:

Days Hotel alldeles utanför centrum – enkelrum med trevlig personal och frukost för 550–725 kronor. Trendiga och prisvärda Noah’s Ark Hotel i Gamla staden – knappt 600 kr per natt. Klassiga Premier Hotel med rum som startar på 750 kronor per natt.

Bo lyxigt:

Luxuösa Grand Hotel Europe, med king size-säng och sjöutsikt från badrummet: cirka 1 500 kronor natten. Mycket stilfulla, extremt centrala och faktiskt prisvärda Sultan Inn: också runt 1 500 kr. Hotel Excelsior, i en sorts skamlöst överdådig Las Vegas-stil: cirka 2 500 kr för de minsta rummen.

Att äta:

Grillat, såsom olika varianter av kebab. Om man vill köra riktigt azerbajdzjanskt ska man beställa en kebab på inälvor och fårsvansfett! I övrigt är det väl värt att testa olika grönsaksröror. Färska och torkade frukter, bland annat aprikoser, är underbart goda i Azerbajdzjan, liksom olika nötter.